Hösten 2014

Ännu har jag ingen aning om hur hösten 2014 kommer att se ut. En sak är däremot säker, Dragon Age Inquistition kommer ut. Jag har längtat sedan vårvintern 2011. Underbart!

Adventskalender

Du missar väl inte min adventskalender på skaparbloggen? Ett litet försök till julstämning trots att regnet tog med sig all snö... Skaparbloggen hittar ni här.

Vinterdrömmar

Höstens dagar har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...


(Edit Södergran, ur Höstens dagar, 1916)

Mitt liv just nu och Thor

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mitt liv just nu men insåg att jag hellre ville fokusera på något helt annat. Så i korthet har jag en skön helg i bagaget: mys med brudarna på torsdag, asiatisk lunch med Petter på fredag, julkortsmaraton och bio på lördag och lägenhetstitt och höstsolspromenad i Smedsby på söndag.

Till slut kom vi oss iväg och såg Thor: The Dark World. Jag blev positivt överraskad då jag såg den första filmen och såg fram emot fortsättningen. Eftersom jag inte läst serierna så att jag kan jämföra filmerna med dem utan kan bara förhålla mig till filmerna i sig. Tyvärr blev fortsättningen lite av en besvikelse. Filmerna är sanslöst snygga, det kan ingen argumentera mot. På tal om sanslöst snygg: alla kvinnor i salongen satt med ett leende på läpparna då stora delar av skärmen täcktes av Thor, eller Chris Hemsworth som han egentligen heter, utan tröja. Personligen föredrog jag den mindre helylle Hemsworth i Snow White and the Huntsman, men det säger väl mer om min smak av män än något annat.

Filmen har en hel del lustiga scener, men ibland blir det lite väl mycket av oneliners från Tom Hiddleston. Visst är de roliga, men tio stycken på raken? Det är något med själva storyn som stör mig men jag har svårt att sätta fingret på det. Kanske är det att romansen mellan Thor och Jane inte är i fokus, kanske är det att Freja plötsligt får en större roll endast för att kunna föra berättelsen vidare, kanske är det för att skurken är så intetsägande eller så är det allt svischande mellan världar. För att försöka att undvika spoilers, så blev jag väldigt besviken i slutet. Jag tror på andra chanser och att människor kan förbättras så jag ville nästan brista ut i ett "men nää-ä!" i slutscenen.

Det kan bero på att delar av min graduteori är ur ett genusperspektiv så att ett visst genustänk färgat av sig, men det är något som lämnar en bitter eftersmak i min mun. Jag tycker om Sif som karaktär i övrigt: hon är vacker, hon är kvinnlig och hon porträtteras inte som en sämre krigare än någon annan ur Thors lilla gäng. På det stora hela är hon en av dem, oberoende av kön. Det är få kvinnliga krigare som får vara just det: kvinnliga krigare, inte bimbon med vapen. Men naturligtvis ska hon vara olyckligt förälskad i vår blonde hjälte. Missförstå mig rätt. Jag önskar all lycka åt Thor och Jane, det som stör mig är att Jane ska beskyddas av hjälten. Det faktum att Jane är en framgångsrik forskare gör att det stör mig lite mindre, annars hade jag varit väldigt tvivelaktigt inställd till det dolda budskapet i triangeldramat: du får vara kvinnlig och kapabel att ta dina egna strider, men då förlorar du den bredaxlade hjälten. Vill du ha honom, ja då är du tvungen att vara späd, försvarslös och beredd på att kuskas runt av din blonde krigare. Kanske det är jag som överreagerar, Portman har minsann attityd och daskar till en och annan karaktär. Men det är lite för mycket "Rädda Joppe!" över det hela för min smak.

På det stora hela: filmen är helt klart sevärd, det finns såväl rörande som spännande som roliga scener. Filmen är estetiskt tilltalande och samtliga karaktärers visuella uppenbarelse är genomtänkt. Skådespelarnas insatser kan jag heller inte klaga på. Jag hade väldigt höga förväntningar och blev något besviken. Jag har inget emot action och häftiga effekter så länge historien bakom är genomtänkt. Thor: The Dark World känns lite som en lyxvilla på en dålig grund.

Nördlyckan är totalt!

Malukah, som har gjort så underbara covers på musiken i Skyrim, har nu fått upp ögonen för Dragon Age. Det gör mig alldeles varm i själen...

Chi cerca trova

Chi cerca trova. Den som söker han finner.

Ovanstående ordspråk lärde jag mig igår. Det har egentligen inte hemskt mycket med det här inlägget att göra, men jag tycker att den italienska varianten är så härligt komprimerad.

I snart tre och ett halvt år har jag läst italienska. Stundtals har det varit väldigt jobbigt att hitta motivation att hinna med språkstudier utanför mina vanliga studier. Då jag blivit tillfrågad hur länge jag ska orka läsa har jag svarat så länge min lärare orkar undervisa. Hon, liksom majoriteten av gruppen, är nämligen pensionär egentligen. Studietakten har därmed varit lugn och allehanda fenomen utöver italienskan har också de behandlats under lektionstid. Eftersom jag bollat med både studier och jobb i flera år har det resulterat i att jag varit borta en del men tack vare den långsamma takten lyckats hänga med någorlunda ändå.

Igår meddelade vår lärare att hon endast kommer att inleda vårens kurs och sedan tar en yngre lärare vid. Nu står jag alltså inför ett val, ska jag fortsätta läsa italienska? Jag misstänker nämligen att jag inte har den motivation som krävs för att läsa i ett högre tempo. Men samtidigt känns det dumt att lägga italienskan på hyllan för att småningom glömma allt jag lärt mig och bara kunna klämma ur mig ett Boungiorno! på sin höjd...

Booty calls och dubbelgångare

Inatt klockan 04:08 väcktes jag av att en för mig obekant nummer ringde. Min första tanke var att det troligen var något fyllo så jag ignorerade samtalet. Sen slog det mig att det på något vis kunde ha med min lillebror att göra som vi skjutsat in till stan tidigare på kvällen. Så när det ringde på nytt svarade jag sömnigt:

- Matilda...
- Hej! Var gör du?
- Sover.
- Var då?
- Där hemma?
- I Oravais?

När jag väl insett att min lillebror inte är i någon knipa gick min tankekraft åt att försöka få någon klarhet i varför rösten lät så väldigt bekant. Eftersom personen jag pratade med hade spår av målbrottet kvar i rösten antog jag att det var en ung man i min brors ålder. När jag hörde Oravais nämnas så slog det mig: den här personen söker inte mig utan min dubbelgångare. Matilda Ståhl, ljust hår, bosatt i Oravais och ett år yngre än mig, men med samma namn och samma stavning. Därför konstaterade jag lungt:

- Jag tror att du har fått tag på fel Matilda.
- Jaa... Kanske det. Hehehe. Ursäkta.

I efterhand funderade jag varför jag alltid ska vara så vänlig, egentligen började jag vid det här laget vara smått förbannad. Jag antog att han sökt reda på hennes nummer, hittat min istället och antagit att det var den Matilda han sökte. Jag ville ropa och härja om hans uppenbara lässvårigheter eftersom det inte finns hemskt många esplanader i Oravais. Jag ville poängtera att klockan var fyra och att Petter som naturligtvis vaknat av allt ståhej skulle stiga upp om två timmar och jobba för sjätte dagen i rad. Men så slog det mig att jag minsann också ringt fyllesamtal i mina dagar och han hade ju trots allt haft sinnesnärvaro nog att be om ursäkt, så jag lade snällt på luren.

I efterhand började jag fundera på varför rösten lät så bekant. Så insåg jag att det lät som en god vän jag inte pratat med på länge, eller egentligen som han lät för fem år sedan. När aktiviteten började vakna till liv mellan mina öron insåg jag att det är mindre troligt att det var något röstspöke som ringt åt mig utan snarare en ung man med samma dialekt som min vän.

När jag senare försökte somna om kunde jag inte låta bli att le åt tanken att jag fått en annan människas booty call. Undrar om hon hamnat ut för samma sak någon gång, något fyllo som egentligen försökt få kontakt med mig på småtimmarna?

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut

Dock inget om att förbättra världen. Snarare något angenämt om en viss het vampyr nedan. Det kändes minst sagt motigt att komma sig upp ur sängen och drömmarnas värld. Dessutom har Petter kvällsskift så han får sött sova vidare. Nåja, snart är det fredag.

Orättvist, snörvlar jag.

Så var det söndag igen. En våndans dag om man varit ute i krogsvängen dagen innan. Jag och Petrus har hälsat på i hans hemstad över helgen och vi tillbringade vår vilda lördagskväll med att äta god mat och med att spela kort med hans föräldrar. Vi förlorade två gånger. Efter det tittade vi på film varpå jag sedan gick och knöt mig någorlunda tidigt. Ändå har denna söndag varit seg så seg. Trots att jag hela oktober ätit citrusfrukter som om jag fick betalt för det har jag dragit på mig en förkylning. Tekniskt sett är det Petter som dragit en förkylning på mig eftersom han snörvlade före jag började. Idag är mitt huvud tungt trots att jag inte ens tittade på en alkoholfri cider igår. Orättvist.

Av någon anledning fick jag för mig att skumma genom samtliga inlägg jag skrivit i min blogg. Hjälp säger jag bara. Jag som trodde att jag inte har förändrats så hemskt mycket sen jag var nitton. Jag hade fel. Dels beror det på att min livssituation förändrats sedan jag var en i ett gäng singelbrudar. Dels, trots att det tar emot en smula att erkänna, så har jag väl blivit lite mer vuxen. Men den här typen av insikter är alldeles för maffiga för mitt tunga ickekrapulantiska huvud så jag ska titta på Solsidan istället.

Strumpglädje

Ibland försöker jag påminna mig om att uppskatta de där små sakerna i vardagen som gör den uthärdlig. Det kan vara en morgon då varken jag eller Petter har jobb eller något annat speciellt på gång så vi både kan och har ro att ta sovmorgon och kan börja dagen med att stilla vakna till liv i varandras famn. Det kan vara ett besök vid barndomshemmet då hela familjen kärleksfullt driver med varandra och alla samtidigt är oerhört lyckliga och stolta över att just vi är en familj. Det kan vara den lätt vingliga kvällspromenaden till den sedvanliga baren då vi stannar upp och spontant kör en gruppkram och jag påminns om vilka underbart underliga vänner jag har.

Idag var det en riktigt liten sak som gjorde mig glad, nämligen strumplådan. Av någon anledning tycks alltid mina strumpor vara söndernötta så här om dagen rensade och ordnade jag i vår strumplåda. Dessutom hade såväl jag som min mor tröttnat på att se mina söndriga strumpor så vi hade köpt nya på var sitt håll. Det var alltså en välorganiserad strumplåda fylld med hela och fräscha strumpor som mötte mig idag och mina fötter fick krypa in i ett par helt nya strumpor.

Med mig själv som resesällskap

Efter två intensiva dagar i Stockholm är jag hemma igen. Mer ingående om vad jag gjort på dagarna kan ni läsa om på min mer officiella blogg som ni hittar här men i korthet har jag promenerat runt, besökt museer och shoppat. Bland annat några julklappar kom med mig i kappsäcken hem...

Resan blev riktigt bra trots att jag som vanligt utgick från att det värsta skulle hända. Att resa på egen hand var inte alls så skrämmande som jag föreställt mig men å andra sidan gick själva resandet smärtfritt och det känns alltid tryggare att resa i ett land där man behärskar språket. Lite ensamt blev det nog, framför allt då det var dags att äta, då vill man gärna ha sällskap.

Den andra dagen vaknade jag löjligt tidigt eftersom jag somnat som en stock tidigt kvällen innan. Så jag tog en promenad i gamla stan tills butikerna öppnade. Efter en stund gjorde sig gårdagens skavsår påminda och det började dugga så jag dök in på ett litet café vid Västerlånggatan. Där jobbade en ung kvinna i min ålder och vi började småprata. Jag nämnde att jag var finlandssvensk (som om det inte hörs när man öppnar truten...) och till min förvåning visste hon allt möjligt om finlandssvenskar och tyckte till och med att många svenskar är okunniga i frågan med tanke på vår gemensamma historia. Det visade sig att hon lustigt nog studerat minoritetsspråk och berättade om hur hon rest till Hawaii på studieresa i minoritetsspråk. Eftersom jag var enda kunden hann vi diskutera hur det är att resa ensam och hur glad man blir över att få byta några ord med en annan människa. Hon berättade om hur hon helt ensam suttit strandad på flygplatsen i Seattle i tretton timmar och till slut nästan börjat prata med sig själv av uttråkning. Vi diskuterade hennes pojkvän som är amerikan men bor på Hawaii där de träffats och hur de tvingas resa för att få vara tillsammans. Han får nämligen bara befinna sig i Sverige i tre månader och hon lika länge i USA. Jag hade svårt att hålla mig för skratt då hon efter en lång utläggning om den invecklade byråkratin konstaterade att det hade varit lättare för henne att bli tillsammans med grannen.

Tyvärr sa vi aldrig vad vi hette så jag kan inte använda hennes namn. Men hon var hur som helst en av pärlorna från min resa i Svearikets huvudstad. Vad du än heter, tack än en gång för en trevlig pratstund och jag håller tummarna för att din amerikan får flytta till Sverige!

Halv åtta hos mig

... är halv nio hos mig. Och då de till slut visar avsnitten från mina hemtrakter så åker jag iväg till Sverige. Det känns som om jag knappt hunnit packa upp från senaste resa då det är dags att åka iväg på följande. Visserligen är det bara fråga om en natt, men det är flera år sedan jag senast var i Stockholm så det är lite spännande ändå. Tanken var att jag skulle ta del av kursen Multimodal designs for game-based learning men så blev det någon knorr i kommunikationen för några dagar före jag ska resa iväg inser jag att kurstillfället inte existerar längre. Men eftersom resan är bokad och jag inte har möjlighet att resa när som helst blir resan av ändå. Istället fokuserar jag på konstpedagogik och så kanske lite shopping... Men nog kommer det vara lite underligt att vara på resa helt ensam. De har lovat mulet väder men jag är glad så länge det inte regnar. Hoppeligen blir det roligt och om inte så är jag snart hemma igen!

HipsterGirl och GamerGirl

Nemi kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, men nu har jag hittat en till favorit: Living with Hipstergirl and GamerGirl. Enjoy! Den andra är speciellt rolig eftersom jag och Petter tillbringade en kväll med att lägga upp en plan för vad vi skulle göra om vi blev attackerade av zombier...

Sesimbra - söndag och måndag

Dag 3 - söndag

Med kartan i högsta hugg och lunchsmörgåsarna i väskan tog vi sikte på berget öster om Sesimbra. Eftersom området är del av en nationalpark, Parque Natural da Arrábida, hade vi tänkt tillbringa dagen med att promenera och njuta av utsikten. Efter några kilometers bergsbestigning insåg vi att området var större än vi insett och vi troligen skulle vara helt färdiga förrän vi var framme vid någon lämplig plats att njuta av våra smörgåsar. Vi fick se oss besegrade och vände om. Väl framme på hotellet väntade vi på att städerskorna skulle vara färdiga med vårt rum och njöt av varsin cappucino på sjätte våningens balkong med utsikt över Sesimbra. Vi bestämde oss för att göra en utflykt och tog en taxi till Cabo Espichel. Ute i ingenstans mellan klipporna finns en fyr, en kyrka och två avlånga hus där fiskare lär ha bott. Platsen känns ödesmättad, alla branta klippor. Ett felsteg räcker. Jag kunde inte låta bli att fundera hurudan platsen är på natten då alla turister åkt hem för dagen. Är fyren igång?

 
Vi valde att äta middag på en restaurang som heter Pedra Alta och nu blev det äntligen som vi önskade. Vinet var gott, ölen var kall och oliverna var de bästa vi ätit under resan. Vi beställde grillad fisk för två och till det fick vi grönsallad, kokta grönsaker, smörsås och potatis. Vi fick smaka på tre sorters fisk: rödmulle, guldbraxen och sanktpetersfisk. Speciellt om man använder de portugisiska namnen låter det väldigt exotiskt, men fiskarna påminde om abborre till smaken men goda ändå. Mätta blev vi och äntligen kändes det som om vi provat på riktig portugisisk mat.

Dag 4 - måndag

Så var det dags att sätta sig på bussen och åka in till Portugals huvudstad: Lissabon. Bussen stannade någon kilometer från centrum så vi fick promenera en bra bit förrän vi närmade oss sevärdheterna. Vi shoppade lite, promenerade en bit och shoppade lite till. Därefter åt vi lunch vid Praca de Comércio. Resten av dagen följde samma mönster tills vi rätt utmattade tog en kaffe på Starbucks. Vi hann också med ett besök vid Stockmans stora portugisiska kusin: El Corte Inglés. Min favoritbutik under dagen var Hippie Store där jag kunde ha tillbringat flera timmar.Vi hann gå i lyxiga kvarter där butiker som Cartier huserade men också i halvskumma gränder där det stank av urin. På det stora hela kunde vi konstatera att vi gärna kommer tillbaka till Lissabon nån fler gång under ett förlängt veckoslut. Något som fick oss att höja på ögonbrynen var att fyra olika personer kom fram till oss och försökte sälja marijuana. Vi tackade hastigt nej, men det fick oss att undra om det är normalt i Lissabon eller om vi såg ut som lämpligt klientel? När vi kom tillbaka till Sesimbra nästan tio timmar senare var vi så trötta att vi inte orkade ta någonstans och äta utan nöjde oss med småplock från lokalbutiken.

Semesterliv i Sesimbra

Dag 2 - fredag

Vi började den andra dagen i Sesimbra med att äta en ordentlig frukost, snörde på oss vandringskängorna och utrustade oss med såväl vattenflaska som karta och så gav vi oss iväg. Tre kilometer uppförsbacke i strålande sol. En del bitar av vägen blev lite väl spännande eftersom det inte fanns någon gångbana eller något extra utrymme bredvid vägen och bilarna susade förbi. Väl framme vid Castelo da Sesimbra rann svetten men så småningom glömde vi bort det. Eftersom klockan bara var tio portugisisk tid då vi var framme kunde vi strosa omkring på området i skuggan av träden utan att störas av andra turister. Några andra filurer rörde sig mellan fortets murar men vi kunde njuta av utsikten och ruinerna i lugn och ro. Vi drack varsin cappuccino i skuggan på områdets lilla café för att sedan börja styra kosan neråt mot Sesimbra och havet. Den här gången valde vi att ta en stig nedför berget som gick genom ett grönområde. Stundvis var det väldigt brant nedförsbacka, hade vi haft en pulka med i ryggsäcken hade vi varit nere på nolltid. Stigen var hur som helst en trevligare upplevelse än den stora vägen.  Väl nere i Sesimbra åt vi lunch på ett lustigt café med väldigt ovanliga dekorationer: på samtliga bord fanns påskgräs i plast som duk med fågelburar i granna färger på. Ovanför kassan vakade en jultomte i neongrön plast och ett av borden pryddes av en knallgul vattenkanna i plast. Ändå var cafét varken gräsligt eller fult utan snarare charmigt. Därefter tillbringade vi eftermiddagen vid hotells jacuzzi och skrev sedan de sedvanliga vykorten. Jag upptäckte till min stora lycka att jag fick en stor påse oliver och en vinflaska för ynka fyra euro. Vi tog en stilla promenad på stranden och såg solen gå ner bakom bergen. Jag kände mig som Snorkfröken då Petter var söt och plockade snäckor åt mig.

 

Efter en härligt romantisk eftermiddag tänkte vi fortsätta kvällen med att äta ute. Vi valde en restaurang nära vårt hotell som vi gått förbi ett antal gånger och som hade haft kunder nästan hela tiden. Tyvärr visade det sig vara ett misstag. Vi blev placerade vid ett litet bord vid gången där servitörerna sprang förbi då de skulle till köket så det var svårt att känna av någon lugn stämning. Något jag inte uppskattar på restaurangerna i Sesimbra är att de ofta plockar fram ett litet sortiment av småplock och förrätter på bordet och så betalar man för det man äter av. Man är naturligtvis inte tvungen att betala om man inte äter något men det kan vara svårt att motstå om man är hungrig. Dessutom är de snabba som vinden med att ställa fram förrätterna så man knappt har en chans att tacka nej. När rätten vi egentligen tänkt äta inte gick att beställa ställde jag en fråga om fiskgrytan men servitören började genast upplyfta en annan typ av gryta som var betydligt dyrare och var synligt missnöjd när vi till slut beställde det billigare alternativet.  Det tog runda tio minuter att få det vin vi beställt och när maten till slut kom var den smaklös. Vid det laget var vi så besvikna att vi beslöt oss för att varken äta någon dessert eller dricka något kaffe trots ihärdiga uppmuntringar från servitörens sida. Så när han sedan gav oss notan var med en missnöjd min och en lätt smäll i bordet, vilket naturligtvis påverkade deras dricks. När vi gick ut från restaurangen var vi eniga om att vi inte kommer att sätta vår fot där igen.

 

Dag 3 – lördag

Trots att det var lördag bestämde vi oss för att det skulle bli en lugn dag. Vi tog en kort morgonpromenad till hamnen och njöt sedan av den fina dagen. Vi solade ett tag på stranden och Petter simmade för första gången i Atlanten. Så småningom drog vi oss upp till hotellet, åt lunch och fortsatte sedan slappandet vid poolen. Därefter fortsatte vi att skriva de sista vykorten och njöt av solnedgången på balkongen. Därefter var Petter en sån gentleman att han tappade upp ett bad åt mig och där låg jag med Murakami som sällskap tills jag blev allt mer lik ett russin. Vi åt en lätt middag på hotellet och delade på en kanna sangria. Lite lätt lulliga somnade vi sedan som barn efter att ha tillbringat dagen med att njuta av livet.

Sesimbra - dag 1

Efter mycket om och men var vi äntligen framme i Sesimbra. Tåget var försenat, flyget var försenat och bagaget tog mer än lovligt länge förrän det dök upp. När vi väl satt i taxin på väg till hotellet kunde vi äntligen börja slappna av och väl framme vid hotellet konstaterade vi att resan var värt det: hotellet var precis så fint som på bilderna. Eftersom vi rest i över 16 timmar stupade vi i säng så fort vi fått lite mat i magen.

Eftersom vi ännu lever i finsk tid vaknade vi redan kl 7 portugisisk tid, så vi duschade, njöt av hotellfrukosten och var sedan redo att se vad Sesimbra har att erbjuda. Vi upptäckte en pittoresk fiskeort som är i ungefär samma storlek som Jeppis med en lång strand: Praia California. Efter en morgonpromenad i strandbrynet sökte vi reda på en supermarket där vi köpte nödvändigheter så som vatten, öl och vin för dryga två euro flaskan. Vi åt lunch i närheten av hotellet och tillbringade sedan någon timme på stranden. Efter att ha tagit det lugnt på rummet ett tag spenderade vi eftermiddagen med att dricka varsin cappuccino i skuggan, promenera på Sesimbras kullerstensgator och slöa vid poolen. Efter att ha fräschat upp oss åt vi middag på en restaurang vid strandpromenaden, bland annat musslor och svärdfisk stod på menyn. Maten var god, portionerna stora men tyvärr blev paketet dyrare än vi räknat med så vi får skärpa oss lite om vi ska klara oss på resekassan.

 

Hittills har vi inte riktigt fått in semesterläget: vi vill hinna med så mycket på så lite tid som möjligt. Se allt och uppleva allt. Men det blev bättre mot kvällen, så vi får hoppas att vi hittar ett inre lugn imorgon. Här i Sesimbra har ingen bråttom, varken portugiser eller turister. Jag bjuder på några telefonbilder, perfektionist som jag är när det gäller bilder gör att jag inte vill visa systemkamerabilderna ännu.

En ynka natt kvar

Nu packas det allra sista, det vi glömt nu kan knappast vara så viktigt. Bara att gå och lägga sig så är det dags att åka tidigt imorgon bitti! För första gången så har jag med en egen dator på semesterresa, så kanske det kommer något inlägg under resan. Eller så kanske inte... Det återstår att se!

Hoppas att när vi vaknar upp i övermorgon så är det här synen som möter oss...

Fem före färdigpackat och Malukah

Idag har jag yrat omkring i lägenheten och försökt göra något produktivt. Det underlättar inte sysslorna att man med jämna mellanrum kommer att tänka på att man bara har en hel dag kvar på hemmaplan förrän det bär av till nya vyer. Den insikten fick mig varje gång att ta några danssteg av glädje, men fick mig också att glömma bort vad jag egentligen höll på med. En sista tvättmaskin har jag hunnit med idag, den sista före resan. Tvättmaskinen har gått varm den senaste veckan: det som ännu är smutsigt får lämna hemma. Kappsäckarna är fem före färdigpackade. Alla biljetter är fixade, passen kopierade och båda kappsäckarna har varsin uppsättning av de viktiga dokumenten. Två stora dilemman brukar uppstå då jag packar: skor och böcker. Efter hårda förhandlingar med mig själv är det nu klart att det blir fyra par skor som åka ut i världen, enbart ett par med klack. Men, å andra sidan, Petter har säkert rum för ett par extra skor i sin kappsäck... Reselektyren är noga utvald: tre romaner, en resehandbok, två tidningar samt en gradubok.

Som bäst håller jag på att på måttligt laglig väg tanka ner musik som ska hålla mig sällskap under resan. En av mina nördfavoriter är Malukah som gör underbara covers på musiken ur såväl spel som filmer. Den första har jag haft som ringsignal ett bra tag. Den är ingen vidare ringsignal eftersom den är så tyst i början men det ser jag som en bagatell eftersom hennes tolkning av The Age of Agression är så oerhört fin. Nu har hon också gjort en cover på Misty Mountains ur The Hobbit som jag tänker lyssna på då jag flyger över Europa. Enjoy!

Solkräm, check!

Det ser lovande ut!

Sensommarläsning

Som jag tidigare nämnt, har Haruki Murakami blivit en stor favorit hos mig. Så när sambon åkte iväg för att jobba borta en hel helg passade jag på att sluka den maffiga 1Q84-triologin. I vanliga fall blir jag väldigt frustrerad över att saker och ting händer utan någon förklaring, men i Murakamis värld accepterar jag att bisarra saker händer och att det är naturligt. I 1Q84 förekommer två parallella världar, 1984 och 1Q84. Gränserna är vaga, men bland annat månen vägleder dig mellan världarna. När jag läst färdigt den tredje delen kände jag hur gåshuden spred sig över armarna då jag såg ut genom fönstret och en fullmåne lyste ner på mig. Murakamis böcker lämnar mig med en känsla av obehag och beundran: 1Q84-triologin är inget undantag. Men för den som vill bekanta sig med hans verk är nog inte en så maffig triologi något att börja med, den är en av godbitarna man kan spara till lite senare.

“Even if we could turn back, we'd probably never end up where we started.”
                                           Haruki Murakami

Tja. Nja. Mja. Jag kom mig visserligen igenom "Thursdays in the park" av Hilary Boyd. Men den var ändå en rätt intetsägande läsupplevelse. Det kan hända att jag hade för stora förhoppningar på grund av lovorden om kärleksaffärer även i högre ålder och bokens hyllade beskrivningar av London. Boken lämnade mig oberörd. Språket var simpelt och eftersom jag läste den på originalspråket kan man inte beskylla någon översättare. Det enda som berörde mig i hela boken var insikten av hur svårt det måste vara med en skilsmässa för alla inblandade då man levt ihop i över trettio år. Men boken var fortfarande rätt platt. Djuplös, för att vara lite elak. Varm och vänlig för all del, så den som tycker om vänliga böcker kan säkert hitta förtjänster som jag missat. Jag tycker om välskrivna spretiga böcker som gärna får störa mig lite. För de är de böckerna jag minns.

"Männen med rosa triangel" utkom redan 1972 men under pseudonymen Heinz Heger. Eftersom det var den första skildringen av förintelselägren ur en homosexuell fånges ögon, en grupp av fångar som länge förbisågs, vågade författaren inte ge ut den i eget namn. Det inte en tjock bok, men det är en viktig bok. Efter att ha läst boken kände jag ett väldigt behov av att dela med mig av vad jag läst. Som Jonas Gardell skriver i förordet får vi aldrig glömma det lidande som fångarna i koncentrationslägren fick utstå.

"Redan två veckor före julafton restes en över tio meter hög julgran på uppställningsplatsen, dekorerad med mängder av glödlampor. Vid mörkrets inbrott slogs strömmen på. Den upplysta granen var mycket praktfull i mörkret. Naturligtvis kretsade fångarnas samtal, särskilt på kvällarna, kring ett enda ämne: den egna familjen - frun, barnen och föräldrarna. Alla hade hemlängtan.
Natten mellan den 24 och 24 december 1941 gjorde några ryska fångar ett flyktförsök. Med tanke på SS-vakternas många säkerhetsringar runt lägret var det dömt att misslyckas. Några av ryssarna sköts ihjäl av vaktkedjan på flykten. Övriga åtta man hängdes på morgonen den 24 december.
Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som ett offer till nazisternas germanska gudar. På båda sidor om granen lades en kraftig bjälke på trästöttor och runt den knöts rep till snaror. I dessa improviserade massgalgar hängdes ryssarna, fyra på var sida om granen. Liken hängde kvar i över två dagar i avskräckande syfte, eller möjligtvis som juldekoration åt oss fångar.
Ännu mer vulgär var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimme. En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng 'O Tannenbaum' medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.
Jag kan aldrig glömma den fasansfulla synen. Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång - hur vacker och stämningsfull den än må vara- minns jag granen i Flossenburg och dess tragiska julgransprydnader."
                                                         ur Männen med rosa triangel - Heinz Heger

Sommarbilder: Juni

Jag hade en vision om att ladda upp alla sommarens bilder i ett enda maffigt inlägg. Den visionen sprack då jag insåg hur mycket bilder det innebar... Så vi tar det lite pö om pö och börjar med junis bilder.