Ankdammen

Nu finns det inget hopp längre, jag har inget annat val än att stilla avlida. Eller så fortsätter jag helt enkelt bara skratta, det är mindre dramatiskt så. Här hittar man sommarens ögongodis, så visar det naturligtvis sig att han har det dåliga omdömet att vara upptagen. Och som en blixt från en klar himmel, får jag veta att han är min småkusin. Hur kan man möjligtvis ha ett sånt oflyt?

Man kan omöjligt annat än att älska Österbotten, där alla tycks vara släkt med alla.

Förundran, frestelser och fotboll

Det är dagar som den här som förmodligen får min kollega Malin att undra hur det riktigt står till med min mentala hälsa. Men rostområdets lekparker inleder mig i frestelse. I den större av de två lekparkerna finns en klätterställning som talar till barnet inom mig, nej kallar på mig! Just sådana rutschkanor ville jag åka i då jag var liten! Varje gång jag besöker parken så ser jag mig omkring för att bekräfta att jag inte är iakttagen, låtsas räfsa lite bredvid den för att sedan ta mig an klätterväggen. För klätterställningen skulle inte alls vara lika charmig om den hade en normal stege upp till den böljande rutschkanan, nej man måste bestiga en klättervägg på en höjd av hela en meter. Inte nog med det, det är inte oformliga klumpar som man svingar sig uppför, de är nämligen formade som hundben i olika färger. Naturligtvis är det smidigt som en apa jag kastar mig uppför väggen för att sedan få åka ner för rutschkanan, som av någon outgrundlig anledning är väldigt smal. Med en halv centimeters marginal på bägge sidor så kommer jag mig ner med ett fånigt leende på läpparna, en procedur jag upprepar varje gång jag städar lekparken. Inget undantag den här gången heller. En del ställer sig på vågen, andra räknar BMI och någon tredje utvärderar sin kropp med ett måttband. Jag har min hundbensrutschkana, den dag jag fastnar på vägen ner får jag helt enkelt börja banta.

I den andra lekparken på rostområdet finns det inga söta klätterställningar, bara tistlar som envisas med att trakassera sandlådan. Jag har på olika sätt försökt övertyga tistlarna om att sandlådan inte vill bli behandlad på det sättet, men förgäves. Däremot finns det en liten gräsplätt med två små fotbollsmål. Naturligtvis låg det några bollar här och var som skyttekungen Matilda såg som sin plikt att sätta i krysset. Mina snygga vristskott flög all världens väg, tåfjutten däremot kom sig fram till målet. Så jag roade mig med att försöka träffa målet en stund medan Malin lirkade med tistlarna, ingendera lyckades särskilt väl. Men jag blev påmind om hur roligt det kan vara att sparka boll och insåg att jag saknat det. Inte blev det bättre av att jag senare på kvällen medans jag åt upp Sabinas smörgåstårta bl.a. diskuterade gamla minnen med henne och Anna, en del fotbollsrelaterade. För att riktigt bre på min fotbollsiver så viskade en blåögd fågel något om fotboll i mitt öra, allt på samma dag.

Anna och Sabina på WFC 2009

Har för övrigt hittat lite variation till Melissa Horn då jag vill lyssna på skön musik med en vacker kvinnoröst, även om texterna inte är lika slående som Melissas. Maria Mena heter hon och gör här en egen variant på I was made for loving you.

http://www.youtube.com/watch?v=1WBVqy9QGIo

Snedvriden dygnsrytm

Tillbaka bland brännässlorna! Fötterna ömmar, undrar just var vår stegräknare är. Det skulle vara kul att veta hur långt man går på en dag. Har tillsammans med årets nykomling och min kompanjon för den kommande månaden; Malin yrat omkring i Smedsbys lekparker idag. Under dagen stötte vi på många små filurer. En liten bedårande flicka på sex år förgyllde min dag då hon fick för sig att hon ville hjälpa mig räfsa barr istället för att leka med sin lillasyster och mormor. Maken till söt hjälpreda har jag aldrig haft!

I en annan del av Smedsby stod en liten gråvit tiger för underhållning. Naturligtvis strosade kissen fram till mig, undvek min framsträckta hand och lade sig till rätta i högen med löv jag precis räfsat ihop. En katt helt i min smak med andra ord, ska man studera de jättar som invaderat ens kungarike ska man utan tvivel göra det där det är mjukt och skönt. Under lunchen vi celebert besök av ytterligare en liten person, även känd som miniatyrmannen. Höhö. Förlåt M, jag vet att du är längre än mig.


I övrigt är det med blandade känslor jag är tillbaka på byggnadskontoret. Som alla andra jobb har det både bra och dåliga sidor. Men, det är ändå ett jobb som innebär pengar som innebär Magaluf. Och en drägligare vinter. Dessutom finns det dagar som uppväger allt det dåliga. Bifogar bildbevis på tidigare uttalande.

Matilda vs Barbie, vem vinner?
Retorisk fråga...