Jag trodde aldrig...

att jag skulle ägna först ett inlägg åt träning och sedan följa upp det med ett om Eurovisionen, men så är fallet. Normalt är schlager inte något jag ägnar mycket tid åt, min vän Hanna sköter det så bra så. Men i och med att en österbottning är med kan man inte låta bli att hålla sig lite uppdaterad. Jag har dessutom förälskat mig i Islands bidrag även om jag misstänker att någon vinst kommer det inte bli för deras del. Låten är alldeles för mysigt melankolisk för pampiga Eurovision Song Contest, men den är ändå min favorit!

Hurtigt träningscitat insättes här

Idag har jag gjort mig förtjänt av att skriva en facebookstatus om hur underbart det var att träna och att det inte var det minsta jobbigt eller tungt utan bara alldeles fantastiskt. Men av två enkla orsaker kommer inte den statusen att bli skriven idag heller. För det första är det i ärlighetens namn inte en kotte som är intresserad. Och för det andra, det är inte underbart att träna. Det är tungt. Mitt flåsande gjorde att jag fick en och annan kallsup och högra handen domnade bort på slutet. Gubben i banan bredvid praktiserade skvätta-så-mycket-vatten-jag-kan-tekniken och en solariebränd simmartjej spatserade omkring i en osmaklig stringsimdräkt mitt i mitt synfält. Mot slutet av dagens pass ömmade hela min kropp och jag insåg dessutom också att tjejen som jag hållit samma tempo som nu satt i en högre växel och jag lämnade skvalpandes i hennes kölvatten. 

Men naturligtvis fanns det även ljusglimtar i klorvattnet. Känslan när man får in rätt rytm och mjukt glider fram i vattnet. Ingen pensionär valde att trilla i vägen idag och det var ovanligt folktomt i omklädningsrummet. Dessutom kunde jag klappa mig själv på axeln då jag inte gav upp utan kämpade, pustade och frustade mig genom hela den sträcka jag satt som mål att klara. Och dessutom på kortare tid än vad jag brukar prestera. Missförstå mig rätt: jag har insett att jag mår bättre av att träna och jag tycker verkligen om att simma. Jag riskerar dessutom att bli lika rund som jag är kort om jag inte motionerar i någon mån. Och visst känns det bra efteråt. Men i slutändan är det ändå inget jag gör bara för att det är så ljuvligt.

Träning är ett nödvändigt ont. Kaffekoppen jag nu håller i min hand däremot, den hör till livets goda.