Med kartan i högsta hugg och lunchsmörgåsarna i väskan tog vi sikte på berget öster om Sesimbra. Eftersom området är del av en nationalpark, Parque Natural da Arrábida, hade vi tänkt tillbringa dagen med att promenera och njuta av utsikten. Efter några kilometers bergsbestigning insåg vi att området var större än vi insett och vi troligen skulle vara helt färdiga förrän vi var framme vid någon lämplig plats att njuta av våra smörgåsar. Vi fick se oss besegrade och vände om. Väl framme på hotellet väntade vi på att städerskorna skulle vara färdiga med vårt rum och njöt av varsin cappucino på sjätte våningens balkong med utsikt över Sesimbra. Vi bestämde oss för att göra en utflykt och tog en taxi till Cabo Espichel. Ute i ingenstans mellan klipporna finns en fyr, en kyrka och två avlånga hus där fiskare lär ha bott. Platsen känns ödesmättad, alla branta klippor. Ett felsteg räcker. Jag kunde inte låta bli att fundera hurudan platsen är på natten då alla turister åkt hem för dagen. Är fyren igång?
Vi valde att äta middag på en restaurang som heter Pedra Alta och nu blev det äntligen som vi önskade. Vinet var gott, ölen var kall och oliverna var de bästa vi ätit under resan. Vi beställde grillad fisk för två och till det fick vi grönsallad, kokta grönsaker, smörsås och potatis. Vi fick smaka på tre sorters fisk: rödmulle, guldbraxen och sanktpetersfisk. Speciellt om man använder de portugisiska namnen låter det väldigt exotiskt, men fiskarna påminde om abborre till smaken men goda ändå. Mätta blev vi och äntligen kändes det som om vi provat på riktig portugisisk mat.
Så var det dags att sätta sig på bussen och åka in till Portugals huvudstad: Lissabon. Bussen stannade någon kilometer från centrum så vi fick promenera en bra bit förrän vi närmade oss sevärdheterna. Vi shoppade lite, promenerade en bit och shoppade lite till. Därefter åt vi lunch vid Praca de Comércio. Resten av dagen följde samma mönster tills vi rätt utmattade tog en kaffe på Starbucks. Vi hann också med ett besök vid Stockmans stora portugisiska kusin: El Corte Inglés. Min favoritbutik under dagen var Hippie Store där jag kunde ha tillbringat flera timmar.Vi hann gå i lyxiga kvarter där butiker som Cartier huserade men också i halvskumma gränder där det stank av urin. På det stora hela kunde vi konstatera att vi gärna kommer tillbaka till Lissabon nån fler gång under ett förlängt veckoslut. Något som fick oss att höja på ögonbrynen var att fyra olika personer kom fram till oss och försökte sälja marijuana. Vi tackade hastigt nej, men det fick oss att undra om det är normalt i Lissabon eller om vi såg ut som lämpligt klientel? När vi kom tillbaka till Sesimbra nästan tio timmar senare var vi så trötta att vi inte orkade ta någonstans och äta utan nöjde oss med småplock från lokalbutiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar