Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mitt liv just nu men insåg att jag hellre ville fokusera på något helt annat. Så i korthet har jag en skön helg i bagaget: mys med brudarna på torsdag, asiatisk lunch med Petter på fredag, julkortsmaraton och bio på lördag och lägenhetstitt och höstsolspromenad i Smedsby på söndag.
Filmen har en hel del lustiga scener, men ibland blir det lite väl mycket av oneliners från Tom Hiddleston. Visst är de roliga, men tio stycken på raken? Det är något med själva storyn som stör mig men jag har svårt att sätta fingret på det. Kanske är det att romansen mellan Thor och Jane inte är i fokus, kanske är det att Freja plötsligt får en större roll endast för att kunna föra berättelsen vidare, kanske är det för att skurken är så intetsägande eller så är det allt svischande mellan världar. För att försöka att undvika spoilers, så blev jag väldigt besviken i slutet. Jag tror på andra chanser och att människor kan förbättras så jag ville nästan brista ut i ett "men nää-ä!" i slutscenen.
Det kan bero på att delar av min graduteori är ur ett genusperspektiv så att ett visst genustänk färgat av sig, men det är något som lämnar en bitter eftersmak i min mun. Jag tycker om Sif som karaktär i övrigt: hon är vacker, hon är kvinnlig och hon porträtteras inte som en sämre krigare än någon annan ur Thors lilla gäng. På det stora hela är hon en av dem, oberoende av kön. Det är få kvinnliga krigare som får vara just det: kvinnliga krigare, inte bimbon med vapen. Men naturligtvis ska hon vara olyckligt förälskad i vår blonde hjälte. Missförstå mig rätt. Jag önskar all lycka åt Thor och Jane, det som stör mig är att Jane ska beskyddas av hjälten. Det faktum att Jane är en framgångsrik forskare gör att det stör mig lite mindre, annars hade jag varit väldigt tvivelaktigt inställd till det dolda budskapet i triangeldramat: du får vara kvinnlig och kapabel att ta dina egna strider, men då förlorar du den bredaxlade hjälten. Vill du ha honom, ja då är du tvungen att vara späd, försvarslös och beredd på att kuskas runt av din blonde krigare. Kanske det är jag som överreagerar, Portman har minsann attityd och daskar till en och annan karaktär. Men det är lite för mycket "Rädda Joppe!" över det hela för min smak.
På det stora hela: filmen är helt klart sevärd, det finns såväl rörande som spännande som roliga scener. Filmen är estetiskt tilltalande och samtliga karaktärers visuella uppenbarelse är genomtänkt. Skådespelarnas insatser kan jag heller inte klaga på. Jag hade väldigt höga förväntningar och blev något besviken. Jag har inget emot action och häftiga effekter så länge historien bakom är genomtänkt. Thor: The Dark World känns lite som en lyxvilla på en dålig grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar