Efter två intensiva dagar i Stockholm är jag hemma igen. Mer ingående om vad jag gjort på dagarna kan ni läsa om på min mer officiella blogg som ni hittar här men i korthet har jag promenerat runt, besökt museer och shoppat. Bland annat några julklappar kom med mig i kappsäcken hem...
Resan blev riktigt bra trots att jag som vanligt utgick från att det värsta skulle hända. Att resa på egen hand var inte alls så skrämmande som jag föreställt mig men å andra sidan gick själva resandet smärtfritt och det känns alltid tryggare att resa i ett land där man behärskar språket. Lite ensamt blev det nog, framför allt då det var dags att äta, då vill man gärna ha sällskap.
Den andra dagen vaknade jag löjligt tidigt eftersom jag somnat som en stock tidigt kvällen innan. Så jag tog en promenad i gamla stan tills butikerna öppnade. Efter en stund gjorde sig gårdagens skavsår påminda och det började dugga så jag dök in på ett litet café vid Västerlånggatan. Där jobbade en ung kvinna i min ålder och vi började småprata. Jag nämnde att jag var finlandssvensk (som om det inte hörs när man öppnar truten...) och till min förvåning visste hon allt möjligt om finlandssvenskar och tyckte till och med att många svenskar är okunniga i frågan med tanke på vår gemensamma historia. Det visade sig att hon lustigt nog studerat minoritetsspråk och berättade om hur hon rest till Hawaii på studieresa i minoritetsspråk. Eftersom jag var enda kunden hann vi diskutera hur det är att resa ensam och hur glad man blir över att få byta några ord med en annan människa. Hon berättade om hur hon helt ensam suttit strandad på flygplatsen i Seattle i tretton timmar och till slut nästan börjat prata med sig själv av uttråkning. Vi diskuterade hennes pojkvän som är amerikan men bor på Hawaii där de träffats och hur de tvingas resa för att få vara tillsammans. Han får nämligen bara befinna sig i Sverige i tre månader och hon lika länge i USA. Jag hade svårt att hålla mig för skratt då hon efter en lång utläggning om den invecklade byråkratin konstaterade att det hade varit lättare för henne att bli tillsammans med grannen.
Tyvärr sa vi aldrig vad vi hette så jag kan inte använda hennes namn. Men hon var hur som helst en av pärlorna från min resa i Svearikets huvudstad. Vad du än heter, tack än en gång för en trevlig pratstund och jag håller tummarna för att din amerikan får flytta till Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar