En genväg som blev en senväg

Ifall någon har lyckats undgå det så har det snöat en hel del iår, speciellt under "sportlovet" då jag än en gång tänkte börja ett nytt liv med mera motion. Men inte ens den mest hurtiga sportfåne skulle ge sig ut på promenad då snön yr så man inte ser en meter framför sig och rutorna skallrar. Därför har jag med gott samvete stannat inomhus istället. Men vid de få tillfällen jag funderat på att våga mig utanför dörren har jag studerat den massiva snöhög som pryder vår infart. Barnet inom mig kan knappt bärga sig i ivern på att förvandla den till en borg. Men efter dagens eskapader och eftersom närmsta grannen är om möjligt ännu mer nyfiken än jag så har jag låtit bli. Jag nöjde mig med att fota spektaklet.

Hanna återuppstod igår så jag fick lite annat socialt umgänge än familjen och Jåfs. Därför kände jag mig full av energi denna morgon och inte blev det sämre av att snöstormen äntligen givit upp tanken på att blåsa bort vårt tak och solen sken där ute. Efter att ha uträttat lite skolarbete insåg jag att det är lättare att läsa på tent om böckerna inte är på biblioteket utan i min hand. Med gott humör klädde jag på mig vinterkläderna och begav mig iväg mot biblioteket som i vanliga fall ligger ett stenkast bort. Bittert nog insåg jag att den genväg jag vanligtvis brukar gå nu var helt igensnöad och att jag, ve och fasa, får gå den långa vägen vilket blir uppskattningsvis 300 meter längre. Väl på biblioteket lånade jag böcker med så spännande titlar som; Svenska med sting!, Barnbokens byggstenar och Lärarens värld. På hemvägen gick jag och lovprisade min flitighet då jag nu lånat en av de fem böcker jag ska ha läst till tisdagens tent. Med min fäderne gård inom synhåll insåg jag att jag gått i egna tankar hela vägen och nu stod framför den igensnöade genvägen. Eftersom jag hade på min positiva-tankar-mössa tänkte jag att klämkäckt att bara jag går tillräckligt fort går det nog. Dessutom såg jag spåren av en hare som så lätt skuttat fram på snön och så hade jag ju mina vinterstövlar på mig! För sent insåg jag att jag är något tyngre än en hare och att det hjälper ytterst lite med stövlar som knappt går till knäna då snön är så hög att den nådde min höft. Eftersom jag brås på min far befinner sig inte min höft direkt bland trädkronorna men det ger er kära läsare ändå en idé om hur det såg ut då jag lika mycket kröp som krälade fram genom snömassorna. Mina slemtäckta luftvägar gjorde att jag nästan gav upp mitt lilla äventyr men den finländska sisun fick mig att fortsätta. Inte ens upptäckten av att grannungarna stod och skrattade åt mig tog ner på min pionjäranda. När jag en bra stund senare äntligen kommit mig inomhus kokade jag kaffe och avled sedan på soffan.