Hösten 2014

Ännu har jag ingen aning om hur hösten 2014 kommer att se ut. En sak är däremot säker, Dragon Age Inquistition kommer ut. Jag har längtat sedan vårvintern 2011. Underbart!

Adventskalender

Du missar väl inte min adventskalender på skaparbloggen? Ett litet försök till julstämning trots att regnet tog med sig all snö... Skaparbloggen hittar ni här.

Vinterdrömmar

Höstens dagar har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...


(Edit Södergran, ur Höstens dagar, 1916)

Mitt liv just nu och Thor

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mitt liv just nu men insåg att jag hellre ville fokusera på något helt annat. Så i korthet har jag en skön helg i bagaget: mys med brudarna på torsdag, asiatisk lunch med Petter på fredag, julkortsmaraton och bio på lördag och lägenhetstitt och höstsolspromenad i Smedsby på söndag.

Till slut kom vi oss iväg och såg Thor: The Dark World. Jag blev positivt överraskad då jag såg den första filmen och såg fram emot fortsättningen. Eftersom jag inte läst serierna så att jag kan jämföra filmerna med dem utan kan bara förhålla mig till filmerna i sig. Tyvärr blev fortsättningen lite av en besvikelse. Filmerna är sanslöst snygga, det kan ingen argumentera mot. På tal om sanslöst snygg: alla kvinnor i salongen satt med ett leende på läpparna då stora delar av skärmen täcktes av Thor, eller Chris Hemsworth som han egentligen heter, utan tröja. Personligen föredrog jag den mindre helylle Hemsworth i Snow White and the Huntsman, men det säger väl mer om min smak av män än något annat.

Filmen har en hel del lustiga scener, men ibland blir det lite väl mycket av oneliners från Tom Hiddleston. Visst är de roliga, men tio stycken på raken? Det är något med själva storyn som stör mig men jag har svårt att sätta fingret på det. Kanske är det att romansen mellan Thor och Jane inte är i fokus, kanske är det att Freja plötsligt får en större roll endast för att kunna föra berättelsen vidare, kanske är det för att skurken är så intetsägande eller så är det allt svischande mellan världar. För att försöka att undvika spoilers, så blev jag väldigt besviken i slutet. Jag tror på andra chanser och att människor kan förbättras så jag ville nästan brista ut i ett "men nää-ä!" i slutscenen.

Det kan bero på att delar av min graduteori är ur ett genusperspektiv så att ett visst genustänk färgat av sig, men det är något som lämnar en bitter eftersmak i min mun. Jag tycker om Sif som karaktär i övrigt: hon är vacker, hon är kvinnlig och hon porträtteras inte som en sämre krigare än någon annan ur Thors lilla gäng. På det stora hela är hon en av dem, oberoende av kön. Det är få kvinnliga krigare som får vara just det: kvinnliga krigare, inte bimbon med vapen. Men naturligtvis ska hon vara olyckligt förälskad i vår blonde hjälte. Missförstå mig rätt. Jag önskar all lycka åt Thor och Jane, det som stör mig är att Jane ska beskyddas av hjälten. Det faktum att Jane är en framgångsrik forskare gör att det stör mig lite mindre, annars hade jag varit väldigt tvivelaktigt inställd till det dolda budskapet i triangeldramat: du får vara kvinnlig och kapabel att ta dina egna strider, men då förlorar du den bredaxlade hjälten. Vill du ha honom, ja då är du tvungen att vara späd, försvarslös och beredd på att kuskas runt av din blonde krigare. Kanske det är jag som överreagerar, Portman har minsann attityd och daskar till en och annan karaktär. Men det är lite för mycket "Rädda Joppe!" över det hela för min smak.

På det stora hela: filmen är helt klart sevärd, det finns såväl rörande som spännande som roliga scener. Filmen är estetiskt tilltalande och samtliga karaktärers visuella uppenbarelse är genomtänkt. Skådespelarnas insatser kan jag heller inte klaga på. Jag hade väldigt höga förväntningar och blev något besviken. Jag har inget emot action och häftiga effekter så länge historien bakom är genomtänkt. Thor: The Dark World känns lite som en lyxvilla på en dålig grund.

Nördlyckan är totalt!

Malukah, som har gjort så underbara covers på musiken i Skyrim, har nu fått upp ögonen för Dragon Age. Det gör mig alldeles varm i själen...

Chi cerca trova

Chi cerca trova. Den som söker han finner.

Ovanstående ordspråk lärde jag mig igår. Det har egentligen inte hemskt mycket med det här inlägget att göra, men jag tycker att den italienska varianten är så härligt komprimerad.

I snart tre och ett halvt år har jag läst italienska. Stundtals har det varit väldigt jobbigt att hitta motivation att hinna med språkstudier utanför mina vanliga studier. Då jag blivit tillfrågad hur länge jag ska orka läsa har jag svarat så länge min lärare orkar undervisa. Hon, liksom majoriteten av gruppen, är nämligen pensionär egentligen. Studietakten har därmed varit lugn och allehanda fenomen utöver italienskan har också de behandlats under lektionstid. Eftersom jag bollat med både studier och jobb i flera år har det resulterat i att jag varit borta en del men tack vare den långsamma takten lyckats hänga med någorlunda ändå.

Igår meddelade vår lärare att hon endast kommer att inleda vårens kurs och sedan tar en yngre lärare vid. Nu står jag alltså inför ett val, ska jag fortsätta läsa italienska? Jag misstänker nämligen att jag inte har den motivation som krävs för att läsa i ett högre tempo. Men samtidigt känns det dumt att lägga italienskan på hyllan för att småningom glömma allt jag lärt mig och bara kunna klämma ur mig ett Boungiorno! på sin höjd...

Booty calls och dubbelgångare

Inatt klockan 04:08 väcktes jag av att en för mig obekant nummer ringde. Min första tanke var att det troligen var något fyllo så jag ignorerade samtalet. Sen slog det mig att det på något vis kunde ha med min lillebror att göra som vi skjutsat in till stan tidigare på kvällen. Så när det ringde på nytt svarade jag sömnigt:

- Matilda...
- Hej! Var gör du?
- Sover.
- Var då?
- Där hemma?
- I Oravais?

När jag väl insett att min lillebror inte är i någon knipa gick min tankekraft åt att försöka få någon klarhet i varför rösten lät så väldigt bekant. Eftersom personen jag pratade med hade spår av målbrottet kvar i rösten antog jag att det var en ung man i min brors ålder. När jag hörde Oravais nämnas så slog det mig: den här personen söker inte mig utan min dubbelgångare. Matilda Ståhl, ljust hår, bosatt i Oravais och ett år yngre än mig, men med samma namn och samma stavning. Därför konstaterade jag lungt:

- Jag tror att du har fått tag på fel Matilda.
- Jaa... Kanske det. Hehehe. Ursäkta.

I efterhand funderade jag varför jag alltid ska vara så vänlig, egentligen började jag vid det här laget vara smått förbannad. Jag antog att han sökt reda på hennes nummer, hittat min istället och antagit att det var den Matilda han sökte. Jag ville ropa och härja om hans uppenbara lässvårigheter eftersom det inte finns hemskt många esplanader i Oravais. Jag ville poängtera att klockan var fyra och att Petter som naturligtvis vaknat av allt ståhej skulle stiga upp om två timmar och jobba för sjätte dagen i rad. Men så slog det mig att jag minsann också ringt fyllesamtal i mina dagar och han hade ju trots allt haft sinnesnärvaro nog att be om ursäkt, så jag lade snällt på luren.

I efterhand började jag fundera på varför rösten lät så bekant. Så insåg jag att det lät som en god vän jag inte pratat med på länge, eller egentligen som han lät för fem år sedan. När aktiviteten började vakna till liv mellan mina öron insåg jag att det är mindre troligt att det var något röstspöke som ringt åt mig utan snarare en ung man med samma dialekt som min vän.

När jag senare försökte somna om kunde jag inte låta bli att le åt tanken att jag fått en annan människas booty call. Undrar om hon hamnat ut för samma sak någon gång, något fyllo som egentligen försökt få kontakt med mig på småtimmarna?