Det är dagar som den här som förmodligen får min kollega Malin att undra hur det riktigt står till med min mentala hälsa. Men rostområdets lekparker inleder mig i frestelse. I den större av de två lekparkerna finns en klätterställning som talar till barnet inom mig, nej kallar på mig! Just sådana rutschkanor ville jag åka i då jag var liten! Varje gång jag besöker parken så ser jag mig omkring för att bekräfta att jag inte är iakttagen, låtsas räfsa lite bredvid den för att sedan ta mig an klätterväggen. För klätterställningen skulle inte alls vara lika charmig om den hade en normal stege upp till den böljande rutschkanan, nej man måste bestiga en klättervägg på en höjd av hela en meter. Inte nog med det, det är inte oformliga klumpar som man svingar sig uppför, de är nämligen formade som hundben i olika färger. Naturligtvis är det smidigt som en apa jag kastar mig uppför väggen för att sedan få åka ner för rutschkanan, som av någon outgrundlig anledning är väldigt smal. Med en halv centimeters marginal på bägge sidor så kommer jag mig ner med ett fånigt leende på läpparna, en procedur jag upprepar varje gång jag städar lekparken. Inget undantag den här gången heller. En del ställer sig på vågen, andra räknar BMI och någon tredje utvärderar sin kropp med ett måttband. Jag har min hundbensrutschkana, den dag jag fastnar på vägen ner får jag helt enkelt börja banta.
I den andra lekparken på rostområdet finns det inga söta klätterställningar, bara tistlar som envisas med att trakassera sandlådan. Jag har på olika sätt försökt övertyga tistlarna om att sandlådan inte vill bli behandlad på det sättet, men förgäves. Däremot finns det en liten gräsplätt med två små fotbollsmål. Naturligtvis låg det några bollar här och var som skyttekungen Matilda såg som sin plikt att sätta i krysset. Mina snygga vristskott flög all världens väg, tåfjutten däremot kom sig fram till målet. Så jag roade mig med att försöka träffa målet en stund medan Malin lirkade med tistlarna, ingendera lyckades särskilt väl. Men jag blev påmind om hur roligt det kan vara att sparka boll och insåg att jag saknat det. Inte blev det bättre av att jag senare på kvällen medans jag åt upp Sabinas smörgåstårta bl.a. diskuterade gamla minnen med henne och Anna, en del fotbollsrelaterade. För att riktigt bre på min fotbollsiver så viskade en blåögd fågel något om fotboll i mitt öra, allt på samma dag.
Anna och Sabina på WFC 2009
Har för övrigt hittat lite variation till Melissa Horn då jag vill lyssna på skön musik med en vacker kvinnoröst, även om texterna inte är lika slående som Melissas. Maria Mena heter hon och gör här en egen variant på I was made for loving you.
http://www.youtube.com/watch?v=1WBVqy9QGIo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar