Nu finns det inget hopp längre, jag har inget annat val än att stilla avlida. Eller så fortsätter jag helt enkelt bara skratta, det är mindre dramatiskt så. Här hittar man sommarens ögongodis, så visar det naturligtvis sig att han har det dåliga omdömet att vara upptagen. Och som en blixt från en klar himmel, får jag veta att han är min småkusin. Hur kan man möjligtvis ha ett sånt oflyt?
Man kan omöjligt annat än att älska Österbotten, där alla tycks vara släkt med alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar