Ett ömt farväl

Jag har dåligt samvete för att jag misskött min blogg på sista tiden. Men tid är lite av en bristvara för tillfället; varenda minut av helgerna går åt till att göra allt det roliga man vill hinna med under sommaren men som inte är möjligt under veckorna då det ska jobbas. Under veckorna å andra sidan försöker jag hinna sova och göra andra nyttigheter som jag inte hinner med under helgerna... Jag är helt enkelt lite för upptagen med att leva för att blogga, men min bloggtid ökar väl i takt med att temperaturen sjunker och löven så småningom börjar falla.

Men det är inte bara bloggen som blir försummad, filmtönten inom mig blir också lidande. Men ikväll blir det lite plåster på såren: snart ska jag äntligen få se den allra sista Harry Potter-filmen! Tänk så många år som jag följt med Harry Potter, även om min entusiasm nådde sin topp när jag var runt elva. Den svenska översättningen av den fjärde boken kom ut 2001, det tog mig ett dygn att läsa ut den och dess pärmar är numera löstagbara. Riktigt så hysterisk är jag inte längre, men nog kommer det ändå kännas vemodigt när sluttexten rullar. Eftersom böckerna kommit ut i ungefär samma takt som jag växt upp har karaktärerna blivit en del av min barndom. Redan då visade jag dock oroväckande tendenser; Draco Malfoy har alltid i mina ögon varit mer fascinerande än Harry Potter... För att ta ett värdigt farväl så har jag bifogat min några år gamla favoritbild av Tom Felton, dvs Malfoy för den som levt under en sten de senaste 10 åren.