Idag kom jag till en skrämmande insikt. Precis i vilka banor mina tankar gick kan jag inte dra mig till minnes, men jag kom att tänka på en bok. En bok som jag för många år sedan näst intill sov med, den var min bibel och jag läste den gång på gång. Länge och väl satt jag och grunnade på vad boken kunde ha hetat. Efter att ha googlat en stund, blev det med ens klart. Skuggorna i spegeln. Idag när jag besökte bibban kunde jag inte bara låta bli att se om den fanns i hyllan och det gjorde den. Så därför sträckläste jag den ikväll. Den välbekanta historien spelades än en gång upp för mig, men samtidigt fick den mig att minnas mig själv som jag var då. Det skrämmande med hela alltihopa var att jag nästan glömt bort boken. Det är nästan som om jag glömt bort en bit av mig själv.
Därför gjorde jag något inatt jag inte trodde jag skulle göra igen. Jag grävde fram en svart topp med spets. Jag vässte min svarta kajal. Först gick det lite knaggligt men sen så mindes mina händer hur jag gjorde. De sotiga ögonen och de mystiska figurerna jag envisades med att ha på kinderna. När jag såg mig själv i spegeln var det lite som att se ett spöke. Ett spöke av Matilda 14 år. Jag fundera först på att ta ett foto av mig själv med systemkameran, men kornig webcamkvalitet kändes som det enda rätta. Tänk så knasiga funderingar man får så här om nätterna. Månne jag blir så här då jag får tillräckligt med sömn för en gångs skull?
I övrigt är det oförskämt skönt med jullov, jag kunde gott ha ledigt tre veckor till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar