Sommarlov, solen lyser skönt...

Jag vet inte om jag ska kalla min ledighet för semester, eftersom jag trots allt jobbat heltid de senaste månaderna och kommer att fortsätta jobba mer eller mindre till hösten, eller om jag ska kalla det för sommarlov, eftersom jag ännu studerar. Hur som helst är det ett lyxproblem, för i hela juli månad i min kalender har bara en markering: LEDIG!

Jag har lovat mig själv att försöka blogga aktivt under den här månaden. Om jag i vinter upplever att det är skralt med kontanter behöver jag då bara kika här på bloggen för att minnas att det utan vidare var värt det!

Eftersom sista arbetsveckan sög all energi ur mig och Petter oförhappandes fick en ledig lördag passade vi på att ladda batterierna på villan under helgen. Vädret har varit varierande men idag hann jag läsa i solen några timmar före vi sökte oss mot fastlandet. Förutom att läsa romaner och sova länge har vi hunnit äta gott, fiska (jag tycks inte ha någon talang på den fronten...), bada bastu, en del tog årets första dopp, Petter övningskörde båt, spela Alfapet, skjuta med luftgevär (som jag inte var så usel på som man hade kunnat tro) och äta lunch på bryggan, men framför allt göra saker i lugn och ro utan några måsten eller borden.

Jag trodde aldrig...

att jag skulle ägna först ett inlägg åt träning och sedan följa upp det med ett om Eurovisionen, men så är fallet. Normalt är schlager inte något jag ägnar mycket tid åt, min vän Hanna sköter det så bra så. Men i och med att en österbottning är med kan man inte låta bli att hålla sig lite uppdaterad. Jag har dessutom förälskat mig i Islands bidrag även om jag misstänker att någon vinst kommer det inte bli för deras del. Låten är alldeles för mysigt melankolisk för pampiga Eurovision Song Contest, men den är ändå min favorit!

Hurtigt träningscitat insättes här

Idag har jag gjort mig förtjänt av att skriva en facebookstatus om hur underbart det var att träna och att det inte var det minsta jobbigt eller tungt utan bara alldeles fantastiskt. Men av två enkla orsaker kommer inte den statusen att bli skriven idag heller. För det första är det i ärlighetens namn inte en kotte som är intresserad. Och för det andra, det är inte underbart att träna. Det är tungt. Mitt flåsande gjorde att jag fick en och annan kallsup och högra handen domnade bort på slutet. Gubben i banan bredvid praktiserade skvätta-så-mycket-vatten-jag-kan-tekniken och en solariebränd simmartjej spatserade omkring i en osmaklig stringsimdräkt mitt i mitt synfält. Mot slutet av dagens pass ömmade hela min kropp och jag insåg dessutom också att tjejen som jag hållit samma tempo som nu satt i en högre växel och jag lämnade skvalpandes i hennes kölvatten. 

Men naturligtvis fanns det även ljusglimtar i klorvattnet. Känslan när man får in rätt rytm och mjukt glider fram i vattnet. Ingen pensionär valde att trilla i vägen idag och det var ovanligt folktomt i omklädningsrummet. Dessutom kunde jag klappa mig själv på axeln då jag inte gav upp utan kämpade, pustade och frustade mig genom hela den sträcka jag satt som mål att klara. Och dessutom på kortare tid än vad jag brukar prestera. Missförstå mig rätt: jag har insett att jag mår bättre av att träna och jag tycker verkligen om att simma. Jag riskerar dessutom att bli lika rund som jag är kort om jag inte motionerar i någon mån. Och visst känns det bra efteråt. Men i slutändan är det ändå inget jag gör bara för att det är så ljuvligt.

Träning är ett nödvändigt ont. Kaffekoppen jag nu håller i min hand däremot, den hör till livets goda.

Vårkänslor och solsken

Härligt! Även om det innebär att man ser hur smutsiga fönstren är och hur blek man själv blivit...

För tillfället glider jag omkring på en räkmacka. Har två futtiga kurser kvar i vår och om två veckor börjar jag på mitt nya jobb. Ska bli fint att jobba med barn den här sommaren och dessutom hinna vara lite ledig. Efter en lång väntan fick jag äntligen mitt kandidatexamensbetyg vilket gör att jag slipper skriva "student" varje gång jag ska ange min utbildningsgrad.Inte för att titeln påverkar mitt liv speciellt mycket men det har varit måttligt frustrerande. Igår lämnade jag in sista uppgiften för den här omgången och därmed borde vinterns kurser vara avklarade.

Och som grädden på moset har vi bokat flygbiljetter till höstens resa till Portugal!

                                                        Sesimbra - here we come!

Allt det här ska jag fira med kaloriladdad kaffestund med några av mina finaste flickor och så får jag dessutom besök från storstaden under helgen!

Sängliggande med Austen

Eftersom jag hittat en mysig feber under helgen tillbringade jag gårdagen sängliggande, eller åtminstone soffliggande, och på kvällskvisten visade febertermometern nya höjder: 39,1. Det är flera år sedan jag hade så hög feber och det finns inte ord för hur tacksam jag är över att Petter pysslade om mig, tvingade i mig dryck av olika slag, bäddade ner mig då jag frös, tvingade mig i duschen då frossan gjorde så att jag svettades litervis och inte minst för att han höll om mig då det var som värst. Idag är jag på bättringsvägen även om jag är långt ifrån mig själv: kaffe smakar ännu inget vidare...

Under de här dagarna har jag hittat den perfekta sjuklingsunderhållningen: Jane Austen. Filmerna är långa vilket får tiden att gå och innehåller den mängd action min febertrötta hjärna orkar med. Senast såg jag Sense and Sensibility (1995) som jag inte sett tidigare och jag var mycket underhållen. Inte nog med att jag tyckte bättre om den än Emma, jag var förtjust över alla bekanta ansikten eller möjligen en aning bestört över att det tycks finnas så få stora brittiska skådespelare. Å andra sidan är det snart tjugo år sedan filmen spelades in så de kanske blivit kända först i efterhand... Hur som haver, i samma film ser vi Kate Winslet, Hugh Grant och Emma Thompson för att inte tala om såväl professor Snape, Cornelius Fudge, Dolores Umbridge och Madam Pomfrey! Det är som att se gänget bakom antingen Love Actually eller Harry Potter ha en reunion på förhand, Alan Rickman är inbjuden till bägge. Och mitt i den här röran finns även allas vår egen Hugh Laurie som bjuder på spydigheter som hans senare och mer kända karaktär, dr House, inte hade varit alltför missnöjd över. Som den filmnörd jag är upptäckte jag även ännu ett bekant ansikte i Imogen Stubbs som för mig alltid kommer att vara Viola ur filmatiseringen av Shakespears Trettondagsafton. Säkerligen finns det ännu fler bekanta ansikten för någon annan. Nästa projekt: Mansfield Park!

Stolt storasyster

I morse åkte en buss iväg full av gossar redo för militärtjänstgöring. Det ofattbara är att min lilla lillebror är en av dem.

Lycka till lilleman!

2013

Första inlägget för det nya året!

Ett enda nyårslöfte tänker jag försöka hålla i år. Det är varken att träna mer, äta mindre onyttigheter, dricka mindre kaffe, städa oftare eller något annat som troligtvis skulle vara hemskt nyttigt men i ärlighetens namn svintråkigt.

Mitt nyårslöfte 2013 är att försöka uppskatta det jag har och inte försumma de som är viktiga i vardagslunken. Juletid uppmärksammar man varandra och visar hur mycket ens nära och kära betyder men det glöms lätt bort när julpyntet ligger nedpackat i sina lådor. Jag har en familj som alltid finns där för mig och en sambo som gör mig lycklig. Dessutom har jag genom årens lopp insett vem som är mina verkliga vänner och de personerna hoppas jag få behålla i mitt liv. Så mitt nyårslöfte är att uppskatta de som är mig närmast och påminna dem om hur fina de är. Det här inlägget är ett steg på vägen. Till er, ni vet vem ni är!